EXPLODERANDE VULKANER OCH KAVADRICKANDE

"Har man höghus har man fanimig också Wi-fi!" - Tobbe efter vi sett Noumea i horisonten

Efter en fin, snabb men något krabbig seglats kom vi fram efter ganska exakt 4 dagar.
Vanuatu. Tanna. 480NM avklarade på 4 dagar. Mer än nöjda var vi när vi kom fram. Vi kom
dessutom fram på Tobbes födelsedag. Så efter lite nybakat bröd som stekts i stekpanna väckte
Ludde och Simon Tobbe genom att sjunga och bjuda på lite frukost med land i sikte. Planen
var att ta sig hit och gå av in på land, sätta oss i yacht cluben och ta en öl. Trodde vi ja.
Väl framme tog det inte lång tid innan vi insåg att vi var riktigt långt ifrån någon slags
civilisation vi var vana med. När vi tidigare skrivit att vi kommit till en by så har det
i alla fall funnits viss antydan till västerländernas inflytande. Internet. Restauranger och
liknande. men inte här. Här bor fortfarande byns invånare kvar i enkla hyddor och verkar
inte ha mer än man kanske måste för att överleva. Otroligt trevliga och välkomnande är dem
och de flesta verkar ha en relativt god engelska att ta sig fram med även om de lokala språket
inte alls är i närheten av engelskan. Efter en fin liten promenad runt i byn och hälsat på
de flesta invånarna kände vi oss ändå rätt trötta och valde att lägga oss i båten och ta
det lite lugnt. Vänta in alla andra båtar vi lämnade samtidigt som. Verkar som om vi för en
gångs skull kom fram först!

Lady Lostis kom in dagen efter. Följt av våra tyska vänner på Thor.

"Tyvärr, kvinnor är inte tillåtna på Nakamal" Säger Nelson lite försiktigt. Nelson som är den som
bjuder in oss andra. Warskavis besättning och Kid på Lady Lostris. Rosalie ser lite besviken
ut. Men vad ska vi göra?
"Det är okay, Rosalie och Simon går tillbaka till båtarna dem är lite trötta ändå" berättar
Tobbe för Nelson som till slut leder vägen ner till Nakamal. Nakamal är byns, vad ska man
kalla det? Ö-råd. Varje dag efter 16:00 sätter sig alla män, eller pojkar för den delen, ner
på ett stort möte. Alla som har något dem vill säga, som vill lyssna, eller bara är där för
att dricka kava. Här löser dem allt som har med byn och om det finns något att säga om byar
runt omkring. Allt sköts genom "Nakamal". Ingen polis eller andra myndigheter. Det är inte
i deras tradition. De pratar, diskuterar och kommer fram till lösningar. Alla har sin rätt
att säga vad dem tycker innan dem tar ett beslut.  Vi sätter oss ner lite i utkanten av
den cirkeln av folk alla sitter i. Nelson berättar vad som sägs och vad som sker. Dem som
inte pratar, eller dem som pratar för den delen, sitter och förbereder Kava. Detta är en
rot som förbereds genom att göra rent roten, sedan ta in en stor del av denna i munnen och
tugga som aldrig förr. Tugga tills dess det blivit en stor gröt i hela munnen. Detta spottas
sedan ut på löv tills du har en "fin" och lagom stor "hög". Bara genom detta känner man en
lätt domnad runt om i hela munnen.

När ö-rådet, "Nakamal", sedan är klart skall det drickas kava. Då tas de fina högarna upp och
läggs i en bit tyg som sedan blir sköljt med vatten. Antingen är du ogift och då får du använda
händerna för att krama igenom vattnet och allt eller så är du gift och då får du inte använda
dina händer för att röra den förberedna Kavan. Vattnet som rinner igenom kavan och tygbiten
hamnar i två skålar och redo att drickas. Man tar varsin skål och går och sveper denna med
ansiktet bort från de övriga. Tradition och för att ha enklare att bli ett med alla spirits
och gudar i skogen.

När det sedan har börjats dricka är det slut på allt prat. Då sitter man och dricker kava
och försöker bli ett med naturen. Det är otroligt hur mycket dessa människor håller på sina
traditioner och hur otroligt annorlunda detta är mot allt vi tidigare stött på. Det är på
något sätt det mest otroliga vi stött på under denna resa. Vi sitter där med en mängd människor.
Har precis varit med på vårt första möte där huvudsaken dem tog upp var att deras fotbollslag
van en match och hade levt lite rövare, stulit en kyckling i en grannby för att fira. Dem
kom fram till att en kyckling tillbaka och en kavarot är rimlig betalning. Det är tyst.
Naturen har sina ljud runt omkring oss och vi har precis fått vår första skål kava. Det är en
grönbrunsörja, antagligen 50% vatten, 45% saliv från en främmande man, 5% småbitar som kittlar
lite extra i halsen. Vi blir kvar tills de flesta börjar röra sig hemmåt och sedan gör vi det
samma.

Vi glider numera mest omrking i byn, hänger på stranden och surfar lite. Eller surfade tills
dess att både Simon och Ludde slagit sönder sina fötter så illa att deras surfingkarriärer
varit hotade. Det slutade ändå lyckligt och dem kan bägge gå igen och Simon är till och med
i vattnet och fortsatt att surfa! Vi har tagit en lång biltur in till huvudstaden på Tanna.
Lenakel. Där vi kämpade för att kunna ta ut pengar, pengar som bara finns i Vanuatu. Svårt
att ta ut pengar där det inte finns en bankomat eller en bank som inte tillåter uttag utan
bara att växla. Vi som inte hade ett öre med oss i någon valuta. Det gick i alla fall. Simon
löste det genom att hitta en Westernunion och Tobbe samt ludde lyckades övertala turist
informationen..

Alla är otroligt trevliga och hjälper oss med det mesta vi vill göra och vi har även försökt
hjälpa till här så mycket som möjligt. Vi har lämnat av lite engelska böcker, lite flytvästar
och sådant vi förstått att byn här velat haft donerat. Man gör det man kan med det man har
antar jag...

En kort bilfärd med på tok för mycket folk på flaket närmade vi oss sakta men skakigt vulkanen.
En av få i världen som är aktiva. Bilen med 4 hjulsdrift tok oss i stort sett hela vägen upp
och en kort promenad senare stod vi på toppen med sprakande flygande lava stenar som flög.
Vad man skulle tänka på när detta händer är att stå och kolla på dem, spring inte utan akta er
om dem kommer mot en. Sista gången ett dödsfall inträffat var 1994 då ett par oturligt blev
tråffade. Ett par från den byn vi har som närmaste by. Tråkigt men ändå med en aktiv vulkan att
det inte sker oftare är kanske en bra sak?

Otrolig känsla när man känner tryckvågen får ens öron att slå lock och sedan ett dån värre än
den största av drakar när sedan tusentals glödande lavastenar flyger 100 meter upp i luften!
Simon och några andra blev kvar och sov där. Vi andra tog bilen tillbaka för en lugn kväll.

Nu i skrivandets stund håller vi på att klarera ut för att ta oss vidare de 260NM till New
Calidonia för vårat sista stopp innan Australien. En kort stopp misstänker vi att det blir.
Bara ta det lugnt innan det sista hoppet till vår slutdestination på denna resa...

Förhoppningsvis slutar ni inte skicka sms och så bara för vår resa närmar sig slutet. Det
värmer fortfarande att få ett meddelande spontant när man som minst anar det. Oavsett om det
är från nära och kära eller från någon som bara känner för att säga hej! En liten glädjesak
i vardagsseglatserna!

Warskavi hälsar Över och ut!