JOHANNA TALAR UT
 
Hur jag överhuvudtaget hamnade på Warskavi af Gamleby är en story i sig,
eftersom jag inte kände vare sig Simon, Tobias eller Ludvig före jag mönstrade på båten.
Så för Er som inte hört historien så börjar jag med den. För er som redan hört den, ja ni
vet ju att det var så att jag helt enkelt Googlade.
 
Jag har de senaste 4 åren pluggat till jurist i Umeå och innan jag tar ut min examen i vår
så ville jag iväg på ett äventyr. Efter mycket funderande föddes tanken på att ö-luffa
någonstans och jag fastnade för Karibien, för ja… Pirates of the Caribbean. Need I say
more? Enligt en massa forum på nätet var bästa sättet att ta sig runt att mönstra på en
segelbåt. På ett forum någonstans hittade jag så en länk till www.theinspiration.se inte
 mindre än samma vecka som killarna satte segel från Gamleby. Efter att ha följt deras
strapatser och framsteg ett par veckor tog jag slutligen mod till mig (mitt i
examensarbetesångesten) och mailade. Vad är det värsta som kan hända? Tänkte jag. Efter
en väntan som kändes som en evighet fick jag till slut svar! Efter diverse fler mail, en
skypekonversation med Ludde och, som jag i efterhand förstått måste ha varit en hungrig
Simon och en del chattande på Facebook så bokade jag flyget.
 
Tro mig, i taxin på väg in till Bridgetown i Barbados efter ca ett och ett halvt dygns
resande funderade jag verkligen över vad sjutton jag hade gett mig in på. Jag var minst
sagt nervös över vad jag skulle mötas av. Men en flicka hade inte kunnat få ett bättre
bemötande.  Ludde och Tobbe med kalla öl i nävarna och bättre kramar får man leta efter.
Och några väldigt glada pojkar blev det när jag halade fram Ahlgrens bilar, vilket jag
utlovat i förväg. Väl i båten kände jag mig genast bortskämd, då grabbarna skurat, fejat
och bäddat rent. Efter en natt på JFKs marmorgolv var förpiken på Warskavi som att sova i
en hästens-säng.
 
När jag nu är på väg hem från Trinidad, med soundtracket från Pirates of the Caribbean i
lurarna, kan jag lätt säga vad det värsta som hänt är: Att behöva lämna Karibien, som jag
totalt förälskat mig i trots att jag knappt hunnit se en bråkdel av alla öar och rev.
 
Det bästa då? Det är en mycket svårare fråga att svara på, trots att det ändå bara
handlar om tre veckor. Men framförallt är det nog att jag träffat sådana underbara
människor. Jag känner mig oerhört lyckligt lottad som fått chansen att lära känna de tre
musketörerna, Simon, Tobbe och Ludde. Ja grabbar, ta komplimangen utan nå invändningar nu!
Jag vet att ni kan det. Självklart ska också besättningen på Sassy Lady (www.sassylady.se)
ha ett hedersomnämnande. Förutom dessa finns det en massa mer människor som
förhoppningsvis vet vilka det är. Till Er alla, om ni någonsin behöver en ytterligare en
gast i Er besättning så vet att jag mönstrar på ögonaböj.
 
Jag varken kan eller vill berätta allt som utspelat sig under dessa tre veckor. Ni får
dra era egna slutsatser utifrån detta axplock; sköldpaddor, vindroder, kokosnöts-klättring,
sköna människor, svenskt julbord i djungeln, hummer-kokning, Old Spice, Dennis Hideaway,
rompunch, ”lokal kultur”, rockor, steel drums, snorkling, Petit Tabac (där Jack Sparrow
strandsattes), illegal invandring, delfiner, segla i 13 knop och ”Livet är hårt…”
 
Tack för resan grabbar och vi möts snart igen, förr än ni nog anar! Safe travels!