KARIN TALAR UT
 

Resan med Warskavi började i Lagos, Portugal efter ett par dagar i Spanien tillsammans med Simon.

Efter en lång bussresa genom sydkusten tillsammans hamnade vi sent på kvällen i Lagos där Ludde, Tobias, Susie och Stefan befann sig med båten. Det var ett kärt återseende med pojkarna och båten, även om jag var mer glad över att se pojkarna än båten. Utmattade efter en lång resa kändes det skönt att krypa in i förpiken och lägga sig tillrätta. Men lugnet höll inte i sig länge då tre personer till skulle in och sova där… Första natten på båten blev trång, varm och jag vet inte vem som snarkade högst…

Dagarna flöt på i sakta mak och resan började på riktigt när vi kastade loss för att ta oss mot Spanien. Det blev några dagsetapper längst kusten, under tiden lämnade Stefan oss i en liten spansk småstad och vi begav oss mot Cadiz för att göra oss redo för överfarten

till Kanarieöarna. Efter tre dagar till havs hade vi fortfarande inte seglat mer än ett par få timmar utan använt oss av ”otillåtna medel” och jag kände att det här var ju inte så farligt, kom an havet, jag är klarar mer än du tror! Något som jag inte skulle sagt då dieseln tog slut och vi fick ro in till land efter att ha ankrat i en liten vik…

Så kaxig var jag inte heller efter en sex dagars överfart till Lanzarote där jag låg sjösjuk större delen av tiden. Det låter kanske inte så farligt, men när man aldrig varit på en båt förut och plötsligt ger man sig ut på det stora blå i en liten båt där varje våg känns som en tsunami för en landkrabba som mig så kan jag säga att synen av land var en av de vackraste synerna jag sett. Jag blev så glad att jag somnade innan vi ens hunnit ankra! Synen vi vaknade upp till var desto mindre vacker eller som Tobias så fint förklarade det ”Välkommen till Bagdads bakgård”. Arrecife var inte riktigt som väntat…

Efter några dagar av långa långa promenader med Simon på ön och även en del turistande i närliggande Puerto Del Carmen så bestämde vi oss för att resa vidare från pölen och ge oss av mot Gran Canaria och Las Palmas. Så vi lämnade Tobias och Ludde i goda händer och utan pass, det är dock en annan historia.

I mitt stilla sinne tyckte jag att Simon var galen som tänkte göra den överfarten med bara mig ombord och jag tror att han också tänkte den tanken några gånger den natten. Men med en klapp på axeln och med försäkran om att det inte kommer blåsa så mycket så kastade vi loss och gav oss av. Första timmarna gick bra, det blåste en del men Simon sa inget och lät mig styra medan han fixade med annat. Men ju längre det gick ju mer började det blåsa och ju sämre mådde jag så jag fick lämna över rodret och erkänna mig besegrad av havet, ännu en gång.

Överfarten tog ungefär ett dygn och jag tror att både jag och Simon kände en väldig lättnad när vi seglade in i marinan i Las Palmas sent på eftermiddagen.

Det här blev den sista tiden på vattnet för mig, men jag stannade två veckor till för att få min beskärda del av semestern. Dagarna blandades med städande av båten, pimpande av regn/sol-skydd, långa promenader, bad, shopping och en och annan god middag samt ett par flaskor vin i gott sällskap.

Resan med Warskavi har varit en riktigt härlig upplevelse, sjösjukan till trots, jag har fått se delfiner (även om de fick väcka mig mitt i natten för att jag skulle få en glimt), fler stjärnfall än jag kan räkna till, en havssköldpadda, en flygfisk och framför allt vatten, vatten och vatten men även en liten marockansk fiskare med en haj i båten har jag sett så min äventyrslust är dämpad i några månader framöver i alla fall.

Så, den här landkrabban kan inget annat än tacka kapten och besättningen för fem fantastiska veckor och tills jag våldgästar er igen, segla lugnt nu Warskavi! (och glöm inte ta med c-vitamin på överfarten nu, tänk på livsmedelshygienen, ät inte mat som möglat om ni inte absolut måste och spela inte för mycket gitarr).

 

// Karin