Loggbok

REDAN PÅ ANDRA SIDAN


Tiden går alltid snabbare än man tror. Speciellt när man inte sitter och väntar på att några
dårar skall ta sig i kragen och skriva ett inlägg. Det går snabbt för dem som inte tar sig
tiden. Kanske är det för att det är mycket som håller på att hända. Men vi skall bättra oss.

Å andra sidan har vi skrivit det sedan Sverige och vi är nu i Australien och vår resa börjar
gå mot ända. Antar att vi inte kommer bättra oss.

Vi antar också att ni insett att det kommer mindre och mindre bilder i inläggen, detta på grund
av den ytterst dåliga tillgången till internet. Inte internet kanske, utan snarare hastigheten
på uppkopplingen. Vi har varit bortskämda på många ställen, eller kanske bara tatt oss mer tid.
Vi hoppas därför ni förstår att de flesta bilder lägger vi numera upp i Mediadelen och inte
i inläggen. Samma lika. Men minder bildtext. Hitta på en egen eller fråga! Vi svarar så gärna.
Men på detta sätt känner vi att sidan blir lite mer interaktiv. ja, eller så är vi bara slö.
Men låt oss sätta fingret på att skurken i allt, det är internet!

Om ni nu dessutom kikat på nya bilder ser ni att det inte finns något alls om New Calidonia.
Det är i stort sett bara för att vi inte gjorde något där alls. Det är som Franska Polynesien,
halvdyrt och mycket fransmän. Men över förväntan var det likt förbannat. Fin natur, trevliga
människor trots det franska i generna, och kostnadsfritt att klarera in och ut. Tackade vi för
och tog en liten minisemester i Marina. Duschar. Restauranger och bara lite tid att andas innan
Sista sträckan på 800NM till Australien och Brisbane.

Efter 1 vecka i väntan på New Calidonia och bättre vindar så var det dags. Det hade äntligen gett
en liten lucka i de Västerliga(?) vindarna och gått tillbaka till passadvindar. Vi kastade loss
och gled i fina vindar mot Australien.

Halvvägs händer det där som vi hoppades på att vi skulle undvika, speciellt nu på sista etappen
till slutdestination. Vi får ett SMS som varnar för oväder och 5-6m vågor. Låter inte så kul
så vi gör det enda rätta en seglare i vår kaliber skulle göra. dividerar lite mellan oss själva
och tar motorn en dag bort från ovädret. Det gjorde vi rätt i. Vi fick vindarna men klarade oss
relativt bra undan vågorna. De vart spetsiga bara så båten lät som den skulle gå sönder varje
våg men vi tog uss ju hit till Australien så helt sönder är inte lilla Warskavi inte. Resan på 850NM
tog oss 8 dagar. som vi brukar räkna med andra ord 100NM/24h. Vet inte om vi var nöjda med det
eller inte. Men med tanke på omständigheterna så får vi väl säga att vi var det. Brisbane kom
vi däremot inte till. Vi höll farten men gjorde 150nm fel bara. Så är i Bundaberg. Här skall vi
nu försöka ta oss i kragen och få båten såld. Vi har glidit bort från Marinan här och lagt oss
i floden mitt inne i stan. Trevlig liten håla faktiskt .

Inklareringen gick otroligt bra. Vi behövde knappt slänga någon mat. Vi behövde slänga våra sopor,
all våra popcorn, 3,5 vitlökar och.... ja, det var i stort sett det enda. Jaekla popcorntjuvar!
Kostade oss 330AUD att gå in också till snubben som snodde popcornen. Sicken lirare va? Quarantine
hävdade han att han kom från. Popcorntjuv säger vi!

Mer om importering och säljandet av båten samt vad vi har för oss tänkte vi slänga upp i ett sista
och avslutande inlägg så fort det kommer till den delen. Det blir lite som en säsongsfinal, fast
sista för evig. Lite som när en serie är så stor att regissörerna och manusförfattare bara känner
att det är dags att sluta på topp. Nästa inlägg får bli vårt sånt! Bra! Håll i er tills dess!

warskavi lägger kaptens och matroshattarna på hyllan ett slag...

 

EXPLODERANDE VULKANER OCH KAVADRICKANDE

"Har man höghus har man fanimig också Wi-fi!" - Tobbe efter vi sett Noumea i horisonten

Efter en fin, snabb men något krabbig seglats kom vi fram efter ganska exakt 4 dagar.
Vanuatu. Tanna. 480NM avklarade på 4 dagar. Mer än nöjda var vi när vi kom fram. Vi kom
dessutom fram på Tobbes födelsedag. Så efter lite nybakat bröd som stekts i stekpanna väckte
Ludde och Simon Tobbe genom att sjunga och bjuda på lite frukost med land i sikte. Planen
var att ta sig hit och gå av in på land, sätta oss i yacht cluben och ta en öl. Trodde vi ja.
Väl framme tog det inte lång tid innan vi insåg att vi var riktigt långt ifrån någon slags
civilisation vi var vana med. När vi tidigare skrivit att vi kommit till en by så har det
i alla fall funnits viss antydan till västerländernas inflytande. Internet. Restauranger och
liknande. men inte här. Här bor fortfarande byns invånare kvar i enkla hyddor och verkar
inte ha mer än man kanske måste för att överleva. Otroligt trevliga och välkomnande är dem
och de flesta verkar ha en relativt god engelska att ta sig fram med även om de lokala språket
inte alls är i närheten av engelskan. Efter en fin liten promenad runt i byn och hälsat på
de flesta invånarna kände vi oss ändå rätt trötta och valde att lägga oss i båten och ta
det lite lugnt. Vänta in alla andra båtar vi lämnade samtidigt som. Verkar som om vi för en
gångs skull kom fram först!

Lady Lostis kom in dagen efter. Följt av våra tyska vänner på Thor.

"Tyvärr, kvinnor är inte tillåtna på Nakamal" Säger Nelson lite försiktigt. Nelson som är den som
bjuder in oss andra. Warskavis besättning och Kid på Lady Lostris. Rosalie ser lite besviken
ut. Men vad ska vi göra?
"Det är okay, Rosalie och Simon går tillbaka till båtarna dem är lite trötta ändå" berättar
Tobbe för Nelson som till slut leder vägen ner till Nakamal. Nakamal är byns, vad ska man
kalla det? Ö-råd. Varje dag efter 16:00 sätter sig alla män, eller pojkar för den delen, ner
på ett stort möte. Alla som har något dem vill säga, som vill lyssna, eller bara är där för
att dricka kava. Här löser dem allt som har med byn och om det finns något att säga om byar
runt omkring. Allt sköts genom "Nakamal". Ingen polis eller andra myndigheter. Det är inte
i deras tradition. De pratar, diskuterar och kommer fram till lösningar. Alla har sin rätt
att säga vad dem tycker innan dem tar ett beslut.  Vi sätter oss ner lite i utkanten av
den cirkeln av folk alla sitter i. Nelson berättar vad som sägs och vad som sker. Dem som
inte pratar, eller dem som pratar för den delen, sitter och förbereder Kava. Detta är en
rot som förbereds genom att göra rent roten, sedan ta in en stor del av denna i munnen och
tugga som aldrig förr. Tugga tills dess det blivit en stor gröt i hela munnen. Detta spottas
sedan ut på löv tills du har en "fin" och lagom stor "hög". Bara genom detta känner man en
lätt domnad runt om i hela munnen.

När ö-rådet, "Nakamal", sedan är klart skall det drickas kava. Då tas de fina högarna upp och
läggs i en bit tyg som sedan blir sköljt med vatten. Antingen är du ogift och då får du använda
händerna för att krama igenom vattnet och allt eller så är du gift och då får du inte använda
dina händer för att röra den förberedna Kavan. Vattnet som rinner igenom kavan och tygbiten
hamnar i två skålar och redo att drickas. Man tar varsin skål och går och sveper denna med
ansiktet bort från de övriga. Tradition och för att ha enklare att bli ett med alla spirits
och gudar i skogen.

När det sedan har börjats dricka är det slut på allt prat. Då sitter man och dricker kava
och försöker bli ett med naturen. Det är otroligt hur mycket dessa människor håller på sina
traditioner och hur otroligt annorlunda detta är mot allt vi tidigare stött på. Det är på
något sätt det mest otroliga vi stött på under denna resa. Vi sitter där med en mängd människor.
Har precis varit med på vårt första möte där huvudsaken dem tog upp var att deras fotbollslag
van en match och hade levt lite rövare, stulit en kyckling i en grannby för att fira. Dem
kom fram till att en kyckling tillbaka och en kavarot är rimlig betalning. Det är tyst.
Naturen har sina ljud runt omkring oss och vi har precis fått vår första skål kava. Det är en
grönbrunsörja, antagligen 50% vatten, 45% saliv från en främmande man, 5% småbitar som kittlar
lite extra i halsen. Vi blir kvar tills de flesta börjar röra sig hemmåt och sedan gör vi det
samma.

Vi glider numera mest omrking i byn, hänger på stranden och surfar lite. Eller surfade tills
dess att både Simon och Ludde slagit sönder sina fötter så illa att deras surfingkarriärer
varit hotade. Det slutade ändå lyckligt och dem kan bägge gå igen och Simon är till och med
i vattnet och fortsatt att surfa! Vi har tagit en lång biltur in till huvudstaden på Tanna.
Lenakel. Där vi kämpade för att kunna ta ut pengar, pengar som bara finns i Vanuatu. Svårt
att ta ut pengar där det inte finns en bankomat eller en bank som inte tillåter uttag utan
bara att växla. Vi som inte hade ett öre med oss i någon valuta. Det gick i alla fall. Simon
löste det genom att hitta en Westernunion och Tobbe samt ludde lyckades övertala turist
informationen..

Alla är otroligt trevliga och hjälper oss med det mesta vi vill göra och vi har även försökt
hjälpa till här så mycket som möjligt. Vi har lämnat av lite engelska böcker, lite flytvästar
och sådant vi förstått att byn här velat haft donerat. Man gör det man kan med det man har
antar jag...

En kort bilfärd med på tok för mycket folk på flaket närmade vi oss sakta men skakigt vulkanen.
En av få i världen som är aktiva. Bilen med 4 hjulsdrift tok oss i stort sett hela vägen upp
och en kort promenad senare stod vi på toppen med sprakande flygande lava stenar som flög.
Vad man skulle tänka på när detta händer är att stå och kolla på dem, spring inte utan akta er
om dem kommer mot en. Sista gången ett dödsfall inträffat var 1994 då ett par oturligt blev
tråffade. Ett par från den byn vi har som närmaste by. Tråkigt men ändå med en aktiv vulkan att
det inte sker oftare är kanske en bra sak?

Otrolig känsla när man känner tryckvågen får ens öron att slå lock och sedan ett dån värre än
den största av drakar när sedan tusentals glödande lavastenar flyger 100 meter upp i luften!
Simon och några andra blev kvar och sov där. Vi andra tog bilen tillbaka för en lugn kväll.

Nu i skrivandets stund håller vi på att klarera ut för att ta oss vidare de 260NM till New
Calidonia för vårat sista stopp innan Australien. En kort stopp misstänker vi att det blir.
Bara ta det lugnt innan det sista hoppet till vår slutdestination på denna resa...

Förhoppningsvis slutar ni inte skicka sms och så bara för vår resa närmar sig slutet. Det
värmer fortfarande att få ett meddelande spontant när man som minst anar det. Oavsett om det
är från nära och kära eller från någon som bara känner för att säga hej! En liten glädjesak
i vardagsseglatserna!

Warskavi hälsar Över och ut!

 

WARSKAVI RUSTAS FÖR VIDARE FÄRD

 

"Man kan ju inte gå vilse om man inte vet vart man ska!" - Gammalt Warskaviordspråk

Fiji. Seglatsen till Fiji var den absolut skönaste, lugnaste vi haft sedan vi lämnade Panama typ. Om det inte vore för allt förbaskat regn. Eller för den delen de otroligt kalla nätterna. Mössa, tjocktröjor och strumpor för att hålla oss lagom tempererade. Hade vi haft vantar på båten hade säkert dem åkt på också!

Men nu är vi alltså här. Fiji. Vi kom fram natten till fredagen, samma fredag tobbes far anlände. Vi klarerade in och tog oss till Vuda point marina. En otroligt trevlig marina med otroligt låga priser... på båtplatser i alla fall. 61kr/natten typ så det kände vi att vi var värda. Dusch med varmvatten. Det ni! Kan förstå att det låter som något självklart och som alla har tillgång till där hemma men på de sju haven är detta något som längtas till mer än en romare många gånger! Tobbes far anlände alltså hit. Vi har sedan dess hållt oss i marinan och ordnat med båten men en och en annan utflykt har vi hunnit med. Stefan, Tobbes far, har tagit hand om oss och sett till att vi inte gått hungriga under vår vistelse, något vi alla uppskattat!

Någon gång under vistelsen här kom vi på att det är förbaskat billigt med det mesta som hade med båtplatser och sånt att göra att vi tog ett ryck, lyfte upp båten och skrapade hela botten, målade om bottenfärgen, putsade och har gjort båten otroligt fin. Vi har dessutom slängt en hel del gammalt skrot vi inte behöver, aldrig använt eller inte vet vad det är. Förvånandsvärt för Fiji är att vi inte alls gjort speciellt mycket alls mer än att tagit det väldigt lugnt eller fixat med båten.

ytterligare en kul händelse var att vi sedan Panama inte haft någon kyl. När vi sedan går här på marinan ser vi en som slänger ut en kyl av samma märke och modell som vår. Vi undrade om vi kunde ta den och det fick vi. Sagt och gjort så bytte vi ut våra gamla elektronikdelar på vår kyl och slängde på hans gamla fungerande. Tadah! Ny kyl och den fungerar!
... i några dagar. Nu fungerar den inte igen. Vi kollar på det i alla fall... men det var kalla dricka ett tag i alla fall! Man får vara glad för det lilla!

I samma veva som Stefan lämnade båten tog vi ombord Rosalie från Lady Lostris (som vi talat om i tidigare inlägg) som kommer följa med tills hon blivit för avskräckt av Warsakavi och dess besättning!

trots att vi inte sett fiji speciellt mycket känner vi oss nu nöjda och ser fram emot Vanuatu. Vi lämnar Fiji under morgondagen och det borde ta oss i runda slängar 5 dagar att nå till Vanuatu. Väl där har vi sedan Sverige gjort 15'000NM. Så kanske inte så konstigt att vi behövde ny bottenfärg?

Puss och kram!
//Warskavi med extra besättning!

WARSKAVI TESTAR BÅTEN I STORM

"Jonglera inte med knivar i dingen" - Kapten Kid från Lady Lostris efter Simons påstående lätt går åt hans håll likamycket!

Det var i fint väder och fina vågor vi kastade loss från vår mooringboj på BoraBora. Ett Borabora som varit mycket fint och trevligt. Kanske lite väl överskattat om man jämför med den delen vi kommit från i Franska polynesien. Men det gav oss ändå det vi ville få ut av besöket. Vana vid båten och hur den fungerar valde vi att inte använda motor alls ut från mooringen och hissade segel samtidigt som vi släppte loss tampar. Fint gled vi ut på det böljande blå igen!

Kul incident efter vi varit ute och firat 1år till sjöss var att vi vaknade halvvägs ut mot passagen ut från Borabora. Kul när tamparna brister och vi mitt i natten (läs tidig morgon, men kroppen tyckte det var natt) glider förbi alla båtar, tack och lov, och blir väckta av ett par som står på sin båt och försöker hålla i vår båt. Tack sa vi och åkte tillbaka till bojen och la till igen. Denna gången med dubbla linor. Man lär sig den hårda vägen ibland!

Seglatsen artade sig riktigt fint och vi betar av distans efter distans och närmar oss halvvägs. Palmerston ligger i stort sett halvvägs och väl där tyckte vi att vi blåst på bra och väljer att fortsätta direkt till Niue. Pang sa det och regnet börjar. smack och vinden börjar blåsa på. Revar fullt och ligger i någon dag i 6 knop med bara focken. När vi 3 dagar ifrån Niue inser att vi bitvis gör 10knop med bara focken väljer Vi att dra ner den och ta fram stormfocken. Vindar upp emot 40-50 knop enligt folk som varit där gjorde vi bitvis upp emot 8knop med bara stormfocken... Det blev en tuff seglats och vi levde på uppvärmda färdigrätter från konserver. Ingen lyx direkt. Inte mycket fiske orkade vi med heller. Vågor bröt över hela båten, in i båten och med regn i denna kaliber fick det vatten att regna in i båten det med. Mindre kul när man har 3 dagar kvar. Sista natten kommer vi dessutom in i en squall som får oss att färdas 3 knop rakt nordligt. Rakt bort från ön. Humöret på besättningen sjönk om ens ännu lägre. Men till solens uppgång hittar vår kapten och "berg i stormen" vind. Fin vind och vi hissar spinnaker för att hinna fram till slutdestination innan solen går ner. 6 knop och fin segling glider vi in mot mooringplatsen på Niues östsida.


Väl i närheten inser vi att vi inte har någon fungerande motor... igen... får bli till att lägga till för segel på boj. Vi kastade ju loss på det sättet så tvärtom kan ju inte vara svårare. Med lite hjälp från Kaptenen på Lady Lostris, Kid så gick det galant och vi var äntligen framme. Trötta och utslagna tar vi oss i land. Letande på en söndag efter restaurang för ordentligt med mat och dricka.

Allt är stängt på söndagar. Trodde vi. Vi hittade ett ställe. Där tar dom självklart inte kort och vi har heller inga Nya Zeelendska dollars som är den lokala valutan. Vi får också reda på att det inte heller finns någon bankomat på ön. Det var lite illa där ett tag men vi blev lovade av restaurangen att vi fick äta och dricka allt vi ville så länge vi betalar dagen efter. Tack sa vi och åt kungligt! Cheeseburgare!

Dagen efter blev det ett stort letande efter ställe att få tag i pengar. Det löste sig då det verkar som om vissa ställen kan hjälpa en att ta ut pengar mot viss % . Tackar. Så var vi tillbaka på land med pengar. Utforskandet kan börja!

Niues brygga är lite speciell. Man kan inte lägga dingen där för när det blåser från öster så slås dingarna sönder. Man tar därför och hissar upp dingarna på en brygga. Den är dessutom stundvis rätt hög med stora vågar. Upp kommer den med hjälp av en kran. Väl uppe tar man en kärra och flyttar dingen till en parkeringsplats så den inte är ivägen för andra dingar eller fiskebåtar som använder samma princip. Vi har valt att inte ens blåsa upp vår dinge utan simmar in och ut.. eller åker snålskjuts av alla andra som åker in och ut.

Niues befolkning är bland de snällaste och trevligaste vi har träffat. För att förklara på ett enkelt sätt hur snälla dem är är att säga de gånger vi liftar (vilket är SJUKT lätt här) så stannar till och med fullproppade bilar och ber om ursäkt för att bilen är full och dem inte kan ta oss med. Ibland stannar bilar som skall åt andra hållet och kör tillbaka för att hjälpa till. Lokala transportmedel finns inte på ön. Men vem behöver väl det?

Niues Kust är underbar. Det klaraste av vatten någon vi har mött någonsin sett och valar som leker runt mooringbojerna. Stora Humpbacks. Man hör valsång och ser dem plaska omkring med fenor och kroppar. Otroligt fräck kvällsunderhållning när man väl är i båten. Inte så mycket haj har vi sett även om vi sett en del. Många havsormar däremot. Dessa skall vara otroligt giftiga men väldigt snälla och skall inte bitas... om man inte kör fingret ner i halsen på dem. Men det känns lite väl våghalsigt även för oss.

Utvilade är vi nu efter nästan en vecka här med 3 andra svenska båtar och en drös andra. Ninita med Ola och Nina. Orkestern med Johannes och Caroline. Lady Lostris med Kid och Rosalie. Skoj. Dem har redan alla utom Lady lostris kastat loss på väg mot Tonga och vi åker dit imorgon för att göra dem sällskap igen! Lady Lostris åker då med oss också!

Ikväll blir det lite avskedfest på yacht clubben som handhåller med grillar. Otroligt trevliga även dem och har varit den lokala hängplatsen för oss här.

Nej nu får ni ge er,

Tills nästa gång! Warskavi Over'n'out!

WARSKAVI INFEKTERAT EFTER ETT ÅR

Expect nothing. Live frugally on surprise - Alice Walkerftersom

Eftersom vi inte uppdaterar fullt så ofta som vi brukar eller för den delen hade velat är
det därför viktigt att ni nu slår er ner i en skön ställning. Häll upp ett glas kaffe eller
något annat gott. Kanske en matbit till och med. Det kommer nu nämligen århundradets längsta
bloginlägg. I alla fall som vi skrivit...

Ut från Nuko hiva gick vi. Soligt väder, bra vindar. Vi var tre båtar som lämnade i stort
sett samtidigt. Warskavi. Nighthawk och Calicoo Jack. Warskavi självklart längst bak i ledet.
Vi gick ut med en tävling mot norrmännen på Nighthawk. Försten till Raroia får ett poäng.
Den som fångar största fisken på vägen får en poäng. Skulle det vara lika så får vi komma på
en utslagstävling. Vi trodde inte det skulle behövas. Vi har ju seglat länge nu. Trots att
deras båt är större och allt sånt dära.

Efter 6 dagars slit i motvind och sktiväder. Då bara på 450NM. Vi var nöjda ändå. Halvvägs
ner hade vi blivit kontaktade av norrmännen att dem inte kunde gå mot mål utan fick avbryta för
att byta kurs mot ny atoll i Tuamotodelen av Franska polynesien. Vi hade dessutom god fiskelycka
hela vägen så vi utnämnde oss själva till självklara segrare och firade genom att dreja bi
i 4h innan vi kunde gå in i atollen Raroia. Tidvattnet får allt vatten i atollen att tryckas
ut i nära 8knop. Lite väl mäktigt för vår lilla 10hp inombordare.

Väl inne och säkert ankrade började den stora pärljakten. Byta till oss pärlor är ett måste
i dessa delar har vi fått förklarat för oss! Vi sjösatte dingen och paddlade in. Den stora
pärljakten blev inte så stor. Den tog oss 20min inklusive paddlandet innan vi fick kontakt med
Regis som äger en av två små handelsbodar i byn. Han berättar om ön, bjuder in till grillfest
och presenterar oss för sin fru som har pärlor i mängder. Klart och åter klart!

Efter 3 dagars grillning hos Regis och en utflykt med lite lokala fiskare, dels för att fiska
med speargun men också för att komma till den punkt där Kontiki expeditionen "strandade" valde
vi att åka vidare. En dagsetapp till Makemo och där vart vi i några dagar för att snorkla och
bara vila ut lite.

Stressade, men utvilade, satte vi fart för att ta oss de sista 330NM till tahiti för att hinna
innan Martin från Danmark skulle komma och umgås med oss på båten i några veckor. Vi kom fram 4
dagar senare och vårat snitt på 100NM/dygn har drastiskt dragit ner sig något. Men vi han i tid
och Martin kom lagom till Warskavis Midsommarparty som vi höll på bryggan mitt i Papeete.

"Warskavi" med Martin, Ludde, Simon och Tobbe.
"Nighthawk" med Morten och Henrik
"Alliance" med Jess och Duncan
"Portal" med Barbara, Lydia, Lily och Charlie
"Seaventure" med Camilla, Andreas, Dag, Fredrik, Björn, Caroline, Maria
+ en hel del andra från de övriga båtarna på bryggan. Det blev ett otroligt kalas med en
hel uppsjö av seglare i vår ålder från i stort sett skandinavien. Men även en hel del Amerikaner
och britter. Otroligt trevligt.

På tahiti blev vi också kvar längre än väntat. Att hitta så mycket kul folk är inte var dag.
Speciellt inte när dem kommer i så stor kvantitet. Men allt roligt måste ha ett slut och vi
var väl medvetna om att vi är en båt som har lite högre fart än många andra. Vi valde därför
att dra av plåstret snabbt och satte kurs mot Moorea. Nighthawk, våra wingmens sedan Galapagos
blir tyvär kvar i Tahiti i väntan på extradelar och reparation men vi hoppas på att dem hinner
ikapp.

Väl på Moorea tog det inte lång stund innan en del av besättningen på Seaventure dök upp.
Björn som "ny" kapten med besättningen Caroline, fredrik och Camilla. Ett par väl spenderade
dagar där med lite naturskådning i form av promenader, lifta och båtåkande. Lite snorklande
och mer speargun och även test av Luddes hawaiisling så tänkte vi att vi skulle åka. Men
återigen blir det mer båtar som kommer med mer folk och Warskavi blir kvar. Lite dumt då vi
hamnade i en fron med 30-40knops vindar och vi fick vänta lite till. Men vad gör väl det
när sällskapet runt omkring är lika fast som vi?

Efter lite dividerande och taktiskt tänkande gav vi oss ut i de hårda vindarna i hopp om att
vindprognoser skulle stämma och dö i samma stund vi rundade ön. Hör och häpna. Första gången i
Warskavis historia lyckas vi! Vi kommer runt ön och vindarna dör efter några minuter. Vi får fin
segling. Tyvärr hade vi packat undan Genuan så väl och bytt ut den mot stormfocken (just in case)
så vi gjorde inte så god fart som vi önskat. Vi gick ut den 3juli från Moorea på eftermiddagen.
Kom fram idag den 5juli 06:00. Nu ligger vi på en boj så vi har tillgång till lite duschar och
skall under kvällen fira av Martin som åker imorrn (inlägg kommer från honom inom kort) samt
fira att Warskavi satte fart från Sverige för ganska så exakt ett år sedan. Grattis till oss!

Lite tankar och reflektioner. Det är otroligt hur varende sår vi får. Minsta lilla skrapsår till
nya tatueringar eller för den delen större sår tycks bli otroligt infekterade. Tobbes fot efter
en tatuering blev helt kalasinfekterad. Simons fötter efter hans simfenor och diverse har totalt
försört Simons sätt att gå. Luddes knä och lillfinger kommer nog aldrig läka och det pressas
var från dessa mer än vad man trodde kroppen kunde tillverka. Antibiotikakur åt hela WArskavi?

Vi ligger lite efter det schemat vi postat tidigare. Men vi misstänker att vi kommer ta igen det
då vi överväger att inte gå till Cook islands alls. Våra planer var bara Palmerston men där får
man bara stanna 72h om man inte klarerar in på rarotonga men kostar det samma. Vi får se hur
seglingen känns på väg till Niue. Vi ser fram emot Niue och Tonga. Låter kanske skumt när man
sitter på ett ställe som Borabora. Men det börjar bli fasligt dyrt i Franska polynesien nu.
Men och andra sidan är franska polynesien otroligt stort också.

Nej det blev kanske inte så långt. Men du fick sitta skönt, med kaffe och kanske mat. Varsågod!

Marquesas bjöd på bra hike och otrolig utsikt över ankringsviken!

 


Vi hade få men vädigt häftiga snorklingar på Marquesas, hammarhaj siktad för första gången!

 

 

Snorkling med mängder av hajar, spearfiskat med lokalbefolkningen. Toamutos bjöd på mycket!

 

Franska polynesiens mytomspunna svarta pärla

 

 Det blev inte bara fest på tahiti, här blir det segellaga men vi har gått från att sy till att tejpa!

 

 

Midsommarporten till den skandinaviska armadans firande!

 

Förövrigt ligger det nya bilder uppe under fliken bilder!

 


Warskavi , Over'n'out!

STILLA HAVET

Så vart det dags. Äntligen blev det tid för våra tre vänner att slänga sig upp på däck,
slänga upp ankaret och hissa seglen. Tiden var slagen för att äntligen lägga 3100nm av
Stilla havet bakom sig och inte ha det hånandes, alltid påminnandes framför sig. Färden
skulle ta våra tre, numera mer erfarna, sjöbusar från Isla san cristobal på Galapagos,
Sydväst ner till 6grader innan kursen ändras mot rakt västerlig. Rakt mot Nuko Hiva på
Marquesas. Marquesas som tillhör Franska plynesien. Egentligen hade dem velat segla till
Fatu hiva först, men efter en del rykten och information från de lokala tavernerna på Galapagos
Valde våra pirater att gå i konvoj till Nuko hiva istället. Dels för Fatu hiva inte är en
inklareringshamn och dels för att en del böter på sistonde har blivit utdelade för båtar
som gått dit och inte varit inklarerade. Thor Heyerdals ö i Franska polynesien får därför
vänta till annan gång. Men men modern teknik som förtrollade tavlor och elektroniska
bongotrummor som landkrabbor kallar Dator och internet så fick vi reda på att skillnaderna
mellan öarna ändå inte verkar vara så mycket skillnad på. Nuko hiva var därför klubbat av
samtliga besättningsmän på Warskavi.

Seglandet gick bra och vi har i stort sett haft bra vind hela vägen och som vanligt håller
sig den lilla båten och dess besättning till att avverka ungefär 100nm om dagen. Vi tog oss
fram på 28 dagar, Några timmar mindre, vilket vi under omständigheter tycker är helt okay.

Fisket är det vi har roat oss med under seglandet då vindrodret får styra hela vägen och det
är endast under en handfull dagar vi behövt hålla i rorkulten själva. Fisket började som vanligt
med en del Mahi-Mahi men övergick efter ett tag mot att dra upp Tonfisk. Inga stora men
tillräckligt stora för att vi endast kunnat äta hälften av dem för att behöva slänga resten.
Dags att fixa den där kylen nu känner vi! Verkar som om vi bara fått fisk på ett av våra drag.
En liten vit och orange squid. Utan bubblehead eller något som fått ligga 15m efter båten.
En av de större händelserna på Warskavi under stilla havets överfart vad när vi av någon
oförklarig anledning satte just detta drag på fiskespöt av alla ställen och två nya drag
gjorda av plastpåse och presentsnören fick ta de hedersomnämnda platserna på handlinorna.
Vi hade under samma dag sagt otaliga gånger att vi borde byta för tappar vi det draget på
fiskespöt lär vi ju inte få någon mer fisk, Sagt och ogjort så gjorde vi inget mer än bara
tala om att byta. Plötsligt kom det där ljudet som vi alla egentligen innerst inne längtar
efter, men inte just nu, ett surrande ljud från rullen på spöt. Vi såg hur linan snabbt gick
mot botten på rullen. Attans! Nu var det dags att handla snabbt. Upp och ta tag i spöt, försöka
hitta rätt broms för fisken kontra linans hållbarhet. Vi höll andan. I ungefär en och en halv
timma innan vi äntligen lyckats dragit upp en tonfisk i samma size som de på handlinorna.
Skillnaden är att på handlinorna brukar det ta oss 5-10min. Inte smakade den något bättre för
att vi fått kämpa lite heller...

Kul fakta. Etappen vi nu avklarat skulle man kunna beskriva på något av följande sätt (finns många fler);
1) När vi var mitt emellan Marquesas och Galapagos är det lika mycket vatten runt om oss som om
man hade varit i Stockholm och inte haft land någonstans runt om sig från Svalbard till Israel.
2) Det är som att ta sig från Happaranda till Rom, tur och retur. Tänk er att vi dessutom gjort
detta med en medelhastighet någonstans mellan 7-10km/h. 

Ja där ser ni hur otroligt mycket som händer på längre etapper, om man kanske har lite tur och
har vädret med sig. Det kom någon skur emellanåt men med Mp3-spelare och regnställ så gick de
passen relativt snabbt dem med!

Nu sitter vi här. Halvvägs över stilla havet mot australien och äntligen kan paradisen få
uppenbara sig. Öppet hav är trevligt men inte riktigt som detta... Nuko Hiva.

Lady Lostris som vi åkta samtidigt som kom fram 4 dagar tidigare än oss, och vi väntar fortfarande
in våra norska vänner på Nighthawk. Nu blir det till att lattja runt lite på denna ön, fixa det
minimalt lilla som finns att ordna på båten och sedan åka vidare till nästa ställe!

För er som undrar ligger vår tidsplan som nedan beskriver, men allt kan ju komma att ändras;

Nuko hiva, Marquesas     - 31 maj
Segla           - 500NM
Tuamoto atoller        - 5 juni - 12 juni
Segla            - 200NM
Tahiti            - 15 juni - 22juni
Segla            - 150NM
Bora bora        - 25 juni - 2 juli
segla            - 500NM
Palmerston atoll (cook)    - 8 juli - 15 juli
Segla            - 400NM
Niue            - 20 juli - 27 juli
segla            - 200NM
Tonga (vava'u)        - 30 juli - 7 Augusti
Segla             - 400NM
Fiji            - 12 Augusti - 30 Augusti
Segla            - 500NM
Vanatu    ?????        - 6 September - 13september
Segla            - 300NM
Noumea            - 17september - 25september
Segla            - 800NM
Brisbane (AUS)        - 4 oktober

Så så ser det ut! I Tahiti verkar det som om vi får besök som stannar i två veckor. Likaså Fiji
verkar det som om besök kan vara troligt. Då kärt återbesök av tidigare gast! Härligt!



Puss och kram till nästa gång!
//Warskavi

WARSKAVI I NÖD

"A man who dares to waste one hour of time has not discovered the value of life" - Charles Darwin

Vinden kom. Vi kände oss redo. Vi kämpade in i det sista med att ordna med det sista på båten innan avfärd. När man väl ser på internet att vinden kommer får man helt plötsligt helt ny energi som får en att inse hur mycket man har kvar att ordna. Vi höll tummar och ben om att alla våra delar från vår ena sponsor (Clas) skulle dyka upp innan denna vindpust var över. Vi kämpade mot klockan men hade bara oss själva att skylla egentligen. Det är skumt det där. Man är på ett ställe och man borde egentligen bara göra klart ALLT för att kunna åka direkt men det finns så mycket mer intressanta saker att ta tag i än att leka med båten eller ordna saker man MÅSTE ordna!

Vi fick tag i vårt nya kök. Ett Gasolkök. Vi ordnade med mat, rom, vatten, färska saker och allt var klart. Bara immigration och sånna formaliteter kvar. Det tog oss hela dagen att ordna det och att fixa dingen och det sista blev för sent för oss för att kunna sätta segel på tisdagen när vinden precis börjat! Den 27e mars satte vi fart, tidigt på morgonen. Vi kände inte för att missa denna vind heller så valde att inte spendera en dag till med att fixa delar till det nya köket för att sätta i det utan valde att åka och hoppas på att ordna det på galapagos! Vi skyndade oss. Klockan var 06:00 när vi insåg att ankaret i La playita, Panama var fast. inget klart vatten, kallt vatten, solen knappt gått upp och krokodiler i vattnet. Vi började tro att vi skulle bli kvar här ytterligare veckor utan att ha något att göra och bara vänta på vind...


Simon tog några djupa andetag och kastade sig i vattnet. Någon minut senare såg vi han vid vattenytan. Tummen upp! Vi var fria. Simon slängde sig ombord och vi var äntligen på väg från Panama. Äntligen Stilla havet på riktigt!

5 dagar trodde vi vinden skulle hålla i sig med bra styrka för vårt slagskepp. Men icke. Efter 3 dagar dog det och vi insåg snabbt att vi var mycket närmare Panama än Galapagos. Något vi verkligen inte hoppats på när vinden dött. Vi kämpade i dagar för att komma åt den minsta av vindpustar. Motor hit och dit. Försöka hitta vind. Mer samtal med sattelittelefonen innan detta har vi inte haft. Förmodigen under hela resan innan som bara under denna etapp! Vi lyckades till slut hitta lite ynka vind och spenderat i stort sett all diesel. Vi gled in i Galapagos på Isla San Cristobal efter 11 dagar till sjöss.

Kul att notera. Vi spenderade lika mycket diesel på 900nm Panama - Galapagos som vi gjort under hela vår resa sedan Las Palmas till Panama. Men det är ett erkänt ställe att vara bråkiga vindar på. Vi är här nu och det är det som räknas!

Tanken var från början att vi skulle "fula" oss lite och säga att vi var i emergency och trycka på artikel 50. Sjönöd. Vilket mer eller mindre säger att vi är tillåtna i landet minst 72h för att reparera skador. Vi tänkte skylla på sjönöd och dåligt med vatten/mat. Det behövde vi inte till slut. Halvvägs från Panama hade vårat sista batteri havererat totalt och vi kunde därför säga sanningen om detta och slippa ljuga. Bra sa dom i galapagos och gav oss i alla fall 72h för oss att ordna med vad vi behövde. Bra sa vi som kom in för i stort sett inga pengar alls.

Efter letat i hela staden efter ett batteri lagom stort och för marint bruk insåg vi att det skulle ta oss 10dagar att få hit till Galapagos. Vi klagade inte. Det är otroligt här. Både djurmässigt, naturmässigt och med massa kul folk! Efter ett tag blev vi inkallade till hamn kaptenen som är någon general, kapten eller annat skumt i marinen här. Vi satt ner och pratade och han ville till slut kolla på batteriet. Igen. Något vi redan gjort. Visst tänkte vi. trasigt som trasigt. Men under tiden hade vi fyllt på vatten och gjort allt vi tänkt för att rädda batteriet. Detta insåg vi när vi hade 4 man över från marinen på båten att det hjälpt och dem trodde att vi lurat dem. dem kortade vårat besök till bara ytterligare 24h. Vi stressade för att lösa allt för att kunna åka. Efter ordnat allt försökte vi ett sista försök, mest för att det är underbart här i Cristobal. Vi har nu klarerat in och tänker stanna tills vi verkligen känner oss manade att åka och känner att vi sett stället!

Vi har badat i en lagoon i en vulkan, surfat, klappat sköldpaddor, sett hajar, you name it! Vi börjar mer och mer känna oss redo men det är så otroligt med folk, natur och underbart väder att vi blir nog kvar ett litet tag till.

Vi beräknar att överfarten snart kommer ta 30dagar. 3000nm och vi brukar snitta 100nm. Vi hoppas på snabbare. Men tror inte det. 30dagar över ett hav man kallar stilla som sällan är det. Vi får se hur det kommer vara. Vi har hört av många att man behöver komma ner på 6grader syd för att hitta vind. Det är vår första plan och därifrån ta oss mot marquesas! Efter det får vi se vart vi tar vägen. Öar och atoller finns det till oändlighet! Vi har planer och ideér och planer. Allt kommer säkert ändras 1000gånger!

Tillfällig plan som det ser ut nu är;


Galapagos   
3000nm        - SEGLA
Marquesas   
770nm        - SEGLA
tahiti       
150nm        - SEGLA
Bora bora   
700nm        - SEGLA
cook / suwarrow
450nm           - SEGLA
Samoa       
300nm          - SEGLA
Tonga vava'u    
450nm           - SEGLA
Fiji       
600nm        - SEGLA
Vanatu      
300nm        - SEGLA
Nomea       
750nm        - SEGLA
Brisbane    

Det finns många atoller där emellan och det finns mängder av valmöjligheter i varje ställe. Men det kommer när vi vet mer. Allt kommer helt enkelt när vi vet mer information och när vi träffat fler personer som har ideér och egna tankar. Man ändrar sig konstant hela tiden i alla fall!


Efter en mindre avskedsmiddag tog vi båten under armen och började röra oss mot Galapagos. Äntligen!


Redan på väg mot Galapagos efter sett valar, delfiner, rockor och allt möjligt insåg vi att djurlivet kommer vara annorlunda! Här en liten mört vi drog upp efter ett par dagar!


Efter två timmars filéande så hade vi en redig hög på ca; 10kilo mahi-mahi-filéer. Trevlarns!


En stycken filéad Mahi?


Med så mycket fisk är det skönt att ha kyl.. eller nej vänta nu. Den dog samma dag vi fick fisken! Satan!


Äntligen på Isla san Cristobal, Galapagos. 900nm på 11dagar och all diesel spenderad! Jahapps!


På denna ön är det redigt med sjölejon. Folk säger att det är ett problem...


När det är mycket Sjölejon här så är dom överallt! På båten och överallt! Det är ett litet problem. Men ett trevligt problem!

 
Går man ihop många seglare och backpackers blir det inte så dyrt att hitta på saker här heller!


Efter en lång dags utflykt gör man sig förtjänt av lite avslappnande sällskap på random båt. Rom ett måste!


Sliten viking. Men Galapagos har mycket att erbjuda!

 

// Warskavi med vänner?

VART ÄR VINDEN?

"Efter regn kommer solsken" - Som Roland skulle sagt!

Vägen till Panama hade vi förvisso tagit oss långa sträckor med diesel och järngenua. Något vi alla kände var helt okay. Vi hade fortfarande kvar i stort sett all diesel från Las Palmas och ville heller inte dröja längre i karibien mer än vi måste. Vi visste redan sedan länge att vi kanske skulle behöva bli kvar i väntan på att gå igenom Kanalen. Men inte visste vi att det var på stilla havssidan där det skulle bli till att vänta.

Vi ligger här just nu. Igenom kanalen. Välbehållna och båten mer eller mindre klar för att åka vidare ut över stilla havet, mot galapagos och vidare. Men vad hände med vinden? Från att knappt behöva kolla på gribfiler i stort sett hela karibien till att nu mötas av vecka efter vecka av inget väder alls. När vi väl finner en lucka med vind är det något som kommer ivägen. Först var det att Ludde hade lite semester från semestern och vi missade ett perfekt tillfälle att åka från Panama. Andra gången, nu senast, var det för att vi fortfarande inväntade ett paket med reservdelar, godis och ny spis till köket. Ett gasolkök. Vi har ju testat allt annat känns det som, så varför inte testa detta också?

Minuter blir till timmar. Timmar blir till dagar och dagar blir till veckor. Allt smälter samman lite och vi gör inte speciellt mycket alls. Det är varmt på dagarna. Riktigt varmt. Lite så man svettas oavsett vad man gör. Nätterna blir kalla. Riktigt kalla. Det är till och med så att man drar på sig en filt för att inte frysa genom hela natten. Det är fortfarande säkert varmare på våra nätter än vad en sommar i sverige mitt på dagen erbjuder för värme. Men har man tillbringat för(?) mycket tid i solen blir man lätt lite bortskämd. Vi har nu samtliga på båten varit riktigt förkylda. För några veckor sedan när vi var i San Blas åkte Tobbe på en däng förkylning och feber och annat tjaffs. Likaså Ludde för någon vecka sedan och han i sin tur smittade säkert Simon, vilket har fått simon mer eller mindre sängliggandes nu. Sånt som händer. Men 22grader nattetid är kallt för oss!

Vi har diesel och allt nytt tankat. Dieseln borde kunna ta oss dryga 500NM. Distansen till Galapagos är dryga 900NM. Vilket leder till att vi behöver en vind som håller i sig i åtminstonde 4 dagar (räknat på att vi tar oss dryga 100NM om dagen). Alternativet har varit att åka 500NM med motor till Equadors kust i sydamerika, bunkra mer diesel och sedan around 600NM ut till galapagos. Ingen av oss är speciellt sugna på 11 dagar att konstant motorbrum. Dyker ingen vind upp kanske det är så vi får handskas med allt.

Så fram mot att vi får lite vind kommer vi nog inte göra så mycket annat än att ligga och lata oss, se på film, hänga på internet och bara ta det lugnt. Det känns som om nu är en perfekt chans för alla att ta sig i kragen och boka skypedejter med samtliga på Warskavi! För det behövs. Vi är otroligt uttråkade!

Men det verkar som om när vi uppdaterade sidan att vi har problem med att ladda upp bilder på detta inlägg. Jobbar på det och de dyker upp här när jag löst det!

Tjoflöjt!! //Warskavi crew

Subcategories